Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere! Innom et mörker sig slutar, Hur guld och purpur i skåfveln, den där, byts til grus och klutar. Vinkar Charon från sin brusande älf, och tre gånger sen dödgräfvaren sjelf, Mer du din drufva ej kryster. Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf Grafsten öfver vår syster. Ach längtansvärda och bortskymda skjul, Under de susande grenar, Där tid och döden en skönhet och ful til et stoft förenar! Til dig aldrig Afund sökt någon stig, Lyckan, eljest uti flygten så vig, Aldrig kring grifterna ilar. Ovän där väpnad, hvad synes väl dig? bryter fromt sina pilar. Lillklockan klämtar til storklockans dön, löfvad står cantorn i porten; och vid de skrålande gåssarnas bön, helgar denna orten. Vägen opp til templets griftprydda stad trampas mellan rosors gulnade blad, Multnade Plankor och Bårar; Til dess den långa och svartklädda rad, djupt sig bugar med tårar. Så gick til hvila, från slagsmål och bal, grälmakar Löfberg, din maka; Där, dit åt gräset långhalsig och smal, hon än glor tilbaka. Hon från Danto bommen skildes i dag, och med hänne alla lustiga lag; hvem skall nu Flaskan befalla? Torstig var hon och uttorstig är jag; vi ä torstiga alla.

Fjäriln vingad syns på Haga, Mellan dimmors frost och dun, sig sitt gröna skjul tillaga, och i blomman, sin paulun; Minsta kräk i kärr och syra, nyss af solens värma väckt, til en ny högtidlig yra eldas vid zephirens flägt.

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar, slipar sitt svärd och vid din tröskel står. Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörn gläntar, slår den igen, kanske än på ett år. Movitz, din lungsot den drar dig i graven. Knäpp nu oktaven: stäm dina strängar, sjung om livets vår! Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, nedkramat bröst och platta skulderblad. Lät se din hand! Var ådra blå och trinder ligger så svälld och fuktig som i bad; handen är svettig och ådrorna stela. Knäpp nu och spela, töm ur din flaska, sjung och drick var glad! Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker; tomhet och klang, inälvorna ge ljud; tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker, mjuk som en svamp är sena, märg och hud. Andas! — Fy tusan, vad dunst ur din aska! Län mig din flaska! Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud! Utur hans kärl din död i droppar flutit helt oförmärkt med löje, sång och ro. Ja, detta glas bedrövligt inneslutit glödande maskar, vill du, Movitz, tro. Allt är förtärt, dina ögon de rinna, tarmarna brinna. orkar du ropa än gutår? — Jo jo. Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder, från Fröjas tron du sista vinken får. Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder, som nu med våld ur dina ådror går. Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda! Skull' du åstunda ännu en fälsup? Vill du dö? — Nej, gutår!

(Glimmande Nymph!) blixtrande öga! Sväfvande Hamn på bolstrarna höga! Menlösa styrka! Kom, kom nu at dyrka, vid et smalt och utsläckt ljus, sömnens Gud, vår Morpheus. Luckan ren stängd, Porten tilsluten, natthufvan ren din hjässa kringknuten, ren Norströms Pisk-peruk den hänger på sin spik. Sof, somna in vid min Musik. Sof, somna in vid min Musik.